Imorrn ska vi vara på sjukhuset hela förmiddagen, först på fostermedicin där vi ska göra tillväxtultra samt notch undersökning och sen ska vi till specialistmödravården för att träffa vår läkare för första gången.. Jag har mycket blandade känslor.. Försöker vara positiv men har ändå svårt att tro att dom ska säga att allt bara är bra, kan det verkligen vara sant? Varför skulle allt vara bra när inget i den här graviditeten är bra eller normalt? Har hon verkligen kommit undan? Jag kan inte tro på det alls just nu.. Jag har väntat på den här undersökningen förväntansfullt länge men nu såhär dagen innan så känner jag mig bara rädd och ledsen. Jag har försökt förstå vad dom kollar, tänker mycket på blodtillförseln eftersom dom kapat en del av den. Kommer hon ha vuxit tillräckligt? Jag har tex inte kännt nån ordentlig spark och jag är i vecka 25.. När jag var inlagd bad jag att en barnmorska skulle komma och lyssna samt känna lite.. Hon berätta för mig att känseln på en spark inte sitter i livmodern utan i bukväggen. Och eftersom min är både opererad och skadad så var det inte så konstigt! Så jag hoppas verkligen inte det! Jag känner annars speciellt på kvällen hur hon rör sig och jag kan se på magen när hon mer än gärna trycker upp sig till höger (ont som tusan eftersom tumören satt där) jag brukar försöka knuffa bort henne men hon är envis och snabbt tillbaka. Puuuh alla dessa tankar och all oro!! Det är så jobbigt. Jag önskar verkligen att allt bara kunde få vara bra nu 💗