Tiden går..

Desto längre tid det går sen jag bloggade sist desto svårare är det att skriva ett nytt inlägg.. Jag får nästan lite "scenskräck" ni är så många som följer min blogg och vet vad jag går igenom.. Var inte det jag tänkte när jag började skriva om sjukdomen.. Helt ärligt så har jag svårt att förstå att man vill läsa om någon annans sjukdom, det är nästan bara sorgligt! Men visst ni som känner mig förstår jag!  

Jag har mått väldigt bra nu under några veckor.. Först efter sista behandlingen så var jag sjukt trött och det höll i sig ca 3-4 veckor men nu har jag blivit piggare och börjar känna mig mer och mer som mig själv. Man har redan svårt att förstå allt man gått igenom! Det känns som ett svagt minne. Jag mår illa när jag kollar på bilder från sjukhuset! Eller när jag kollar på bilder innan allt det här, jag är helt ovetandes om vad som komma skall.. Var väl bra det! Nu blickar jag frammåt, jag har en plan om hur jag vill bli stark och fånga dagen. Så jag har lixom bestämt mig för att jag ska bli frisk nu! Det finns inget annat val, jag ska leva länge så jag vägrar ett återfall.. Så då kommer det som en jävla käftsmäll när man märker att kroppen börjar förändras.. För några dagar sen började jag få blödningar, notera då att jag inte kan ha mens eftersom jag tagit bort livmodern.. Jag har även ont på höger sida i magen där jag har som en svullnad samt ett sår och det värker i höger ljumske och lår! Helvete om det är nåt nytt skit! Jag kan ärligt säga att jag inte tror att jag klarar att gå igenom allt en gång till... Men nåt fel måste det vara! Min hemsjukvård samt onkolog är delvis medvetna om mitt mående men det har blivit sämre under helgen så jag lämnade nu ett meddelande på radiumhemmet. Får se vad som bestäms när dom ringer upp mig.. 



Mamma
2015-08-11 @ 11:44:11

Älskade Caroline, vi hoppas och ber till GUD att inget nytt helvete återigen ska drabba dig ❤️😘😍🙏

Madeleine
2015-08-11 @ 14:26:18

🌺🌺🌺

Linda
2015-08-11 @ 18:02:46

Styrkekramar till dig ♡

Emma
2015-08-12 @ 17:07:57

Vi känner inte varandra men man berörs något enormt ändå, vem gör inte det? När jag först läste din blogg var jag fast. Jag hoppas på att få fortsätta följa din vardag då jag bryr mig om dig trots att vi inte känner varandra! Hoppas ok?! Man vill så gärna veta hur det går för dig och hur du mår! Kram Emma




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0