På morgonen den 1/4 så åkte jag och Peter ner till operationsväntrummet vid kl 07.30. Hans syster, min svägerska Maria var oxå här för att finnas som stöd framförallt för sin bror. Hon fick stanna i vårt dubbelrum så länge. 

Jag var fortfarande lugn när vi var i väntrummet. Kom lite tårar men min bästa älskling var där direkt och trösta mig och gav mig styrka! Sen inne på operationssalen så var det fullt upp med att få på mig en och annan nål samt edan/ryggbedövningen för operationen. Vi stötte på lite problem med att få in den fint och att mina kotor skulle ligga rakt, inte så lätt att vara gravid och ligga  i fosterställning för att kuta på ryggen inte heller lätt att göra det i sittande ställning. Så jag grät flera ggr och ville helst bara lämna rummet men där satt han igen min superälskling! Höll mig i handen, torkade mina tårar och sa hur stark jag var ❤️ Sen fick jag en spinalbedövning för kejsarsnittet och benen försvann snabbt i dimman. 

Peter satt vid mitt huvud och runt min kropp byggdes som ett tält så vi inte skulle se något. Nu var alla läkare och sköterskor i rummet, 12 st. Det var vår läkare från speciallistmödravården samt en kirurg från gyn som stod vid min mage. Peter uppmärksammade hur det började brumma och en sköterska berättade att dom brände upp snittet istället för skar för att minska blödning. Sen började det slurpa lite, vilken vi visste skulle vara fostervattnet och så plötsligt hörde vi hennes små skrik kl 09.35, tårarna rann och Peter lutade sig fram mot mitt öra och sa att det lät som en liten kattunge. Jag kände hur kärleken värmde upp mitt hjärta! Sen gick barnmorskan förbi och ropa på Peter och dom försvann med Isabella i rummet brevid. Så medans läkarna gjorde ordning och förberede för nästa operation så låg jag och väntade en evighet tyckte jag. Men dörren öppnades och jag väntade på att kuvösen skulle komma utrullad men istället så kommer min superälskling med henne i famnen. Åååh jag gråter bara jag tänker på det, han var så fantastiskt fin och hennes fötter stack ut. Jag fick henne vid mitt huvud och vi nästan gömde oss där under vårt tält och pussade och snoozade på varandra. Det var det absolut vackraste jag sett. Inte alls som jag föreställt mig utan hon var en perfekt liten tjej som låg där, en minibebis. ❤️ 

1606 gram

40,9 cm

Jag blev väckt någon gång efter kl 14.00, operationen tog ca 4 timmar. Jag minns inte att jag frågade direkt nånting. Låg på uppvaket, Peter fick komma dit, han berättade om Isabella och när han var i rummet brevid och fick klippa navelsträngen. Tänk att efter förra operationen den 8 januari som förvisso var 10,5 timmar lång så kunde jag knappt hålla en konversation dagen efter.. Vid kl 17.00 började vi prata om att jag skulle få komma till min avdelning. Jag kände mig pigg och ville snarast möjligast till neo och träffa Isabella. Jag orkade tillochmed be om att få låna telefonen och ringde hem till den nyblivna mormorn ❤️ 

Jag blev upprullad på min avdelning vid ca kl 20.00 och snabbt därefter när jag hälsat på sköterskorna så fick jag komma till neo. Vi ligger bara 2 våningar ifrån varandra med hissen. Och när jag kom in där inne och fick min prinsessa på brösten så blev jag hel, det var som en bit ifrån mig fattades och nu var vi tillsammans igen. Jag kunde andas ut. Min finaste lilla tjej ❤️ Pappa Peter var så stolt, han pussade på oss båda, kunde redan sondmatningen och hade byt blöjor. Hon ligger på en värmebädd så blev inte kuvös som vi trodde och hon har sond och cpap samt solar.. 

Jag vill egentligen knappt skriva om cancern i samma inlägg som Isabella men tyvärr blev det en dag där dom hörde samman.. Operationen gick hyfsat bra var svaret som Peter fick när han haffat en sköterska ute i korridoren. Så man var ju absolut nervös på vad som gått hyfsat. 

Jag hade 3 stycken tumörer som vi visste innan, även om den sista jag hittade vid revbenen inte var bekräftad med en biopsi så tvekade jag aldrig på vad det var. Så den första vid livmodern kallar vi för återfallstumören (inte bekräftat) den hade vuxit in i min livmoder samt urinblåsa. Så därför fick dom tabort min livmoder, jag fick däremot behålla min sista och vänstra äggstock vilket innebär att jag slipper hamna i klimateriet. Känns som en lättnad för mig i nuläget men såklart en stor sorg att min livmoder blev drabbad av denna hemska sjukdom. Sen fick dom även tabort en bit av urinblåsan. Den syddes ihop till lite mindre samt att man satt ett plaströr mellan min blåsa och njure, förstår inte riktigt varför men det där röret tar man ialf ut om några veckor, det tas ut genom urinröret med lokalbedövning! Låter inte så frestande.. Men min urinkateter blir det inga 3 dagar med som förra gången utan ett par veckor så det får läka ordentligt. Jag hatade den så enormt mycket sist så försöker verkligen att inte psykiskt låta den påverka mig den här gången! 

Dom använde sig utav samma snitt som sist men det är några centimeter högre samt lägre. Den ytliga tumören togs bort samt den lilla kulan jag kännt på vänster sida.. Uppfattades som några fettknölar men skickades ändå på analys. Sen på vänster sida vid revbenen togs oxå tumören ut. Den var stor sa min kirurg och kupade ihop händerna som en skål för att jag skulle förstå. Så tack nu är det svinet oxå ute ur min kropp!! 

Så det var det! Jag är som sagt piggare än vad jag trott. Har inte riktigt börjat gå ännu men ska se till att det händer idag. Haft lite svårt att komma upp då jag först och främst förlorade 3,5 liter blod under operationen, så haft lågt blodvärde och fått 2 st påsar blod. Sen har jag inte tränat lika mycket i sängen som sist med diverse övningar. Kännt mig tröttare men antagligen för att jag lägger många timmar på neo och ligga hud mot hud med min plutta! 

Jag har ingen smärta eftersom edan fortfarande är på och den bedövar mig med 8mg morfin per dygn. Sen tar jag alvedon. Men har lite småvärk i underlivet vilket antagligen är för jag sytt i blåsan. Men jag klarar mig med bara värk! Kommer kanske stänga av edan imorrn kan jag tänka mig så får se hur det resultatet blir.

Jag saknar min tjej absolut hela tiden. Igår mata jag henne för första gången. Gick jättebra. Dom har kunnat höja hennes matintag till 12 ml var tredje timme, hon får dock mycket luft i magen utav cpapen så gäller att tömma på luft vilken man gör via sonden annars kräks hon. Natten till igår hade hon vägt 1475 gram så lite normal nedgång än så länge. Det var oxå till en början lite osäkert med hur utvecklingen med lungorna låg till och hon fick göra röntgen samt att det pratades om att läggas ner en medicin i hennes lungor men sen igår kunde dom sänka syrgasen på hennes cpap två gånger vilket innebär att hennes lungor börjat utveckla det som fattades. Så nu hoppas vi på mera framgång så vår lilla påskkyckling som pappa Peter så fint kom på bara blir större och starkare. 

Peter bor med mig på sjukhuset men inatt sov han hemma och hade myskväll med sin fina syster igår som så fantastiskt underbar har varit här för oss dessa dagar. Det är vi djupt tacksamma för ❤️ Hon åker hem till skåneland idag och dom nyblivna mormor, morfar och moster kommer för att hälsa på oss över dagen. 

Jag vill passa på att tacka för allt stöd vi får från alla er där ute och välkomna alla nya följare här på bloggen samt min instagram @carrolisa 

Glad påsk på er!!

PussoKram