Nu har det gått ett par dagar och skiten börjar sjunka in.. Fan asså! Så himla orättvist känns det. Jag har inte haft något perfekt liv och jag och Peter har stått inför ganska många utmaningar men klarat dom.. Sen äntligen skulle vi bara få vara "normala" och leva på som "vanligt" och så händer det här skiten. Det är inte rättvist nånstans! Jag tycker vi är värda så mycket mer och nu ska vi även ta in en till person i vår värld! Jag är enormt glad att vi snart ska få träffa Isabella och jag känner mig trygg när det gäller henne, hon kommer bli väl omhändertagen och att hon kommer i vecka 32 känns ändå bra! Men kan ändå inte rå för att känna mig skamsen. Jag hoppades på att min sjukdom aldrig skulle behöva "drabba" henne.. Hon borde vara i min mage mycket längre och växa. Det känns så fel att ta ut henne när hennes rätt borde vara att få vara kvar! Det är inte hennes tid att komma till världen än. Jag blir oxå ledsen när jag tänker på att hon inte får ligga på mitt bröst, alldeles nykläckt! Jag får aldrig amma henne.. Jag kommer få se henne snabbt, kanske känna vid henne.. Men sen måste hon ju snabbt få saker fixat och ner i kuvösen.. Sen lär jag inte träffa henne på säkert 2 dygn då jag själv kommer vara totalt däckad som jag minns det sist vid förra operationen. Det är mycket saker som stör mig med hela situationen men ändå är jag så tacksam för att vi har nåt hit och för våra bra chanser! 
Mitt fula ärr!! Det fortsätter ner och sen till höger.. Dom kommer öppna bara det stora samt göra ett litet snitt för den ytliga tumören längre ner under magen. Förövrigt så ser min mage typ ut såhär hela tiden, helt sne och Isabella ligger och trycker på höger sida. 💗