Dagen jag inte trodde fanns...
Den 23/12 2014 för alltså 5 dagar sedan så fick jag veta att jag har cancer.. Vi satt där på mitt rum på sös och väntade på min läkare, vi skulle få svar på cellprovet på tumören samt röntgen på min mage, lungor, bröst samt armhålor.. Det var jag, Peter, mamma och pappa som satt i rummet. Min läkare hade sagt till mig dagen innan att jag skulle ringa min familj och be dom komma upp. Att vi skulle sätta oss ner alla och prata pch att jag behövde deras stöd.. Jag sa till familjen, kommer det in 2 st då vet vi att det är nåt. Det jag inte tänkte på var ju att jag var den enda som visste vem som var min läkare, o Peter oxå, han har träffat henne. In i rummet kom först en "okänd" kvinna. Jag såg att det stod Onokolog på hennes namnskylt! - FAN!!
Vi har sett på cellprovet att du har cancer, vi tror den är elakartad..
Vi upplever tumören väldigt aggressiv. Den växer fort och vi tror den uppkommit dom senaste 6 månaderna.. Den har inte spritt sig vad vi ser på röntgenplåtarna.
Jag/vi bara satt där. Allt dom sa sjönk in på nåt sätt. Jag var hur lugn som helst! Sen kom jag på, barnet! Vad händer med graviditeten? Dom svarar att vi med störst sannolikhet måste avsluta graviditeten..
Dom menar alltså att vi ska göra abort! Kan inte fatta att man får göra det så sent som i vecka 22 senast. Känns helt absurt för oss att vi skulle tabort vårt fina friska barn i magen. <3
Jag har tagit vävnadsprover och imorgon så ska vi tillbaka till sjukhuset. Jag fick permision under julen. Så imorgon får vi veta vilket stadie cancern är i och vilken behandling som komma skall. Och vi kommer kämpa in i det sista för att få ha kvar vårt liv i min mage.
Hur mår jag då?
Jag är helt knäckt men på nåt sätt så vaknar man varje dag ändå.. Jag tänker på cancern och barnet hela tiden. Jag har läst massor på nätet och lärt mig massor. Jag kan ge människor runt omkring mig massor info och förklara om och om igen vad som hänt! Vad dom sa! Jag har svarat på samma frågor 1000 gånger och några har jag tillochmed fått övertala för att dom inte förstår, för att dom inte kan tro det är sant. En del frågar hur jag kan vara så lugn!
Men det känns som jag inte heller tror på det. Dom måste säga något annat imorrn. Det här kan inte hända. Det får inte hända! Jag har gråtit massor. Ibland väljer jag att sitta själv på toalettgolvet, ibland gråter jag på nåns axel. Ibland för att jag är rädd, ibland för att jag är arg, ibland för att det gör så jäkla ont i magen, ibland för att det gör så ont i benet, ibland för att det gör så ont i hela kroppen, ibland för att jag är så trött så jag spyr! Och ibland gråter jag för att det är så många andra som gråter och mår så dåligt för min skull!
Livet kan verkligen vända på ett ögonblick! Imorgon åker vi till sthlm igen, vi åker mot fler svar och sen vet vi mer. Och en annan dag framöver så väljer jag att berätta om det här på bloggen! Det enda vi kan göra nu är att be, be till en högre makt som många av oss inte ens vet om det finns och hoppas in i det sista att morgondagens svar är lättare än vad vi tror <3
URL: http://sarahan.blogg.se
Åh vad jag ber för er nu! Hör av mig imorgon. Kram på er